Job 19:25–27
Men jag vet att min återlösare lever, och som den siste ska han träda fram över stoftet. När sedan denna min hud har brutits ner, ska jag i mitt kött få se Gud. Jag själv ska få se honom, med egna ögon ska jag se honom, inte som en främling. Mitt innersta förtärs av längtan.
Mitt i den djupaste prövning, när allt är förlorat och hans egna vänner har vänt sig mot honom, bryter Job ut i en av Gamla testamentets starkaste trosbekännelser. Det är inte ord från någon som har det bra — det är ord från en man som sitter i aska, täckt av sår, sörjande sina barn. Och ändå håller han fast: min återlösare lever. Job ser längre än sin smärta. Han ser bortom hudens nedbrytning, bortom döden själv, och han vet att han med egna ögon ska få möta Gud — inte som en främling, utan som någon han känner. Det är en längtan som förtär hans innersta. För oss idag är det en påminnelse om att tron inte är beroende av att livet känns gott. Tron kan bära oss just när allt rasar. Vår Återlösare lever — och han ska träda fram, även över vårt stoft.
Kommentarer
Laddar kommentarer…