Romarbrevet 8:18-25
"Jag menar att den här tidens lidanden inte kan jämföras med den härlighet som ska uppenbaras och bli vår. Ty skapelsen väntar längtansfullt på att Guds barn ska uppenbaras. Skapelsen har ju blivit lagd under förgängelsen, inte av egen vilja utan på grund av honom som lade den därunder. Ändå finns det hopp om att även skapelsen ska befrias från sitt slaveri under förgängelsen och nå fram till Guds barns härliga frihet. Vi vet att hela skapelsen ännu samfällt suckar och våndas. Och inte bara den, utan också vi som har fått Anden som förstlingsfrukt, även vi suckar inom oss och väntar på barnaskapet, vår kropps förlossning. Ty i hoppet är vi frälsta, men ett hopp som man ser uppfyllt är inte längre något hopp. Vem hoppas på något som han redan ser? Men om vi hoppas på det vi inte ser, så väntar vi uthålligt." — Romarbrevet 8:18-25 (SFB)
Paulus skriver det här brevet till en församling i Rom som lever under verkligt tryck — fattigdom, marginalisering, och inom några år kommer Neros förföljelser att bryta ut. Det är inte en text skriven från ett bekvämt kontor. Den är skriven till människor som faktiskt lider, och som behöver veta hur de ska tänka om det. Det som gör avsnittet så djupt är skalan Paulus arbetar med. Han tar inte ditt personliga lidande och säger "det är inte så farligt." Han gör motsatsen — han förstorar det till kosmisk nivå. Hela skapelsen suckar, säger han. Bilden är en kvinna i födslovärkar (grekiskan systenazei kai synōdinei). Det är inte meningslöst lidande — det är födslovärkar. Något nytt är på väg att födas. Tre saker värda att stanna vid: Förstlingsfrukten. Den som har Anden får en försmak av det som ska komma — inte hela måltiden, bara första tuggan. Det förklarar varför kristna ofta upplever en konstig blandning: en djup glädje och samtidigt en längtan som aldrig riktigt mättas i den här världen. Det är inte ett problem med tron. Det är bevis på att tron är äkta. Den som har smakat förstlingsfrukten kan inte längre nöja sig med mindre. Hoppet som inte syns. Paulus definierar hopp på ett sätt som krockar med hur vi använder ordet idag. Vi säger "jag hoppas det blir sol imorgon" — alltså en önskan om något osäkert. Paulus menar något annat: hoppet är visshet om det osedda. Det är inte att hoppas att Gud finns, det är att veta det utan att se det ännu. Det är därför hoppet kräver uthållighet — för det handlar om att leva i något som ännu inte är fullbordat. Härligheten som ska uppenbaras. Det grekiska ordet är apokalyptō — att avtäcka, att ta bort slöjan. Härligheten finns redan, men den är dold. En dag tas slöjan bort. Tills dess lever vi i mellanrummet — mellan löfte och fullbordan, mellan såt och skörd, mellan födslovärkar och födelse. Reflektion för dagen Vad i ditt liv just nu känns som meningslöst lidande, men kanske är födslovärkar? Ibland är det som tär hårdast på oss faktiskt det som Gud använder för att föra fram något nytt — i oss, eller genom oss.
Kommentarer
Laddar kommentarer…